KÄRLEK (tjä`rlék 1) stark känsla l. böjelse för ngn, yttrande sig i en (oegennyttig) önskan om föremålets lycka o. välgång l. i glädje o. tillfredsställelse över att vara i dess närhet o. göra det till lags o. d.; innerlig tillgivenhet l. sympati (för ngn)

Min första kärlek va en kille som jag gick i samma klass med på lågstadiet. Vi var tillsammans i ett år och jag var jättekär och trodde inte kärlek kunde bli större än så. Men vad fel jag kunde ha. För sen träffade jag min andra och nuvarande kärlek. Som jag räknar som min första riktiga kärlek. Oliver Leijon. Vi har varit tillsammans sen 5 april 2004.
Oliver och jag gick på samma låg- och mellanstadieskola i Hjortsberga. Han va den jobbiga killen som tog allas suddigum och kastade saker på en och va absolut inte den som man ville bli ihop med! Och han tyckte jag va den uppblåsta, blonda bimbon som tog hans fotbollskompisar ifrån honom. Och så tyckte vi om varandra under hela den gemensamma skolgången på Hjortsbergaskolan. Eftersom jag är ett år äldre, så började på jag på ny skola inne i stora Alvesta (som man tyckte då!) och vi träffades inte på ett tag så vi glömde liksom bort varandra. När vi sen träffades en fredagskväll nere på fritidsgården i Hjortsberga var det som kärlek vid första ögonkastet.
Jag och Oliver har varit med om väldigt mycket sen dess. Vi har vuxit upp tillsammans, från att bara vara barn till bli vuxna människor. Vi har haft, precis som alla andra par, upp- och nedgångar. Har alltid funnits för varandra i vårrt och torrt, genom väldigt tuffa perioder och beslut. Viktigast av allt har vi väldigt roligt ihop och har massa fina minnen tillsammans (och ambition att skapa fler). Minnen som vi ofta tänker på när vi saknar varandra som mest. För just nu är vi i en fas, där vi båda behöver göra saker vi vill för att utvecklas och må bra. Så numera bor han i Sverige medan jag är i London. Väldigt många har sagt till oss, när beslutet om att jag skulle åka till London togs, att "ni vet att det kommer ta slut va?". Men vi älskar, litar och tror på varandra och oss så pass mycket så att vi vet att vi kommer klara detta. Vilket är det viktigaste och det finaste av allt.