Idag gjorde jag, P och grannpojken ett pepparkakshus! Jag har aldrig byggt ett pepparkakshus förut, bara dekorerat ett. Gu, vad svårt det är! Är verkligen imponerad av de som verkligen får till det... Sockret stelnar ju fan på en gång och så bränner man ju sig aslätt.

Bygget kanske är så fint, men dekorationen tycker jag pojkarna skötte bra.




Det är jättemycket snö här i London, dvs 7 cm. Yes, det är mycket Här! Britterna kan inte hantera snö what so ever. Har kompisar som skulle åka i lördags hem till sverige men som fortfarande är kvar i London. Så nu är jag ju livrädd att jag tvingas stanna kvar här över jul jag också. Hoppashoppashoppashoppas inte! Vill verkligen hem.

Igår lussade jag och Amanda för "våra" barn. Vet inte om barnen tyckte det va så roligt, men de vuxna tyckte det va jättebra och ville inte att vi skulle sluta sjunga, trots att våran lilla repetoir va slut sedan länge. Roligt att det var uppskattat :) Barnen tyckte mest det va fusk att vi hade skrivit ner texten på papptallrikarna (som man har för skydd mot stearinet ni vet, gammalt känt trick).

Det vart lite som en julafton igår eftersom vi också delade ut våra julklappar. P blev jätteglad för sin lilla bil. Han har hur många som helst, så det va inte helt lätt att hitta nån bil han inte hade. Skönt att det blev lyckat!

Jag hade hoppats på att titta på Lucia-firandet på svtplay imorse, men då funkade inte internet. Ska titta på det så fort jag får lite ro i kroppen. Och internet fungerar. Jag har inte ens kunnat se dagens avsnitt av julkalendern.

Alla som känner mig skulle kalla mig julnörd. Jag börjar lyssna på julmusik i oktober. Börjar med julklapparna i september (köper Olivers med). I vanliga fall så bakar jag all julgodis och sötsaker till jul. Men iår har det inte blivit nått av det. Och jag saknar det nästan lika mycket som jag längtar hem. Vilket är väldigt mycket!
Min familj har inte på de senaste åren slagit in julklapparna (bara deras julklappar till mig) för jag ääääälskar att pyssla och slå in julklappar. Iår gör jag det åt min värdfamilj istället. Bara det att de inte har riktigt tejp (dubbelhäftande) och de har inte ens snören. Hur kul är det att slå in då? Det blir ju liksom inte finare än vad pappret är. Vilket är köpt på IKEA. De har inte nån juldekoration what so ever! Blir så ledsen, det märks ju inte ens att det är jul här. Ingen julkänsla alls. Hemma får man julkänsla redan första advent när man tänder första ljuset. På tal om ljus, det får jag inte tända något.

Känner mig väldigt depp just nu. Känns som om tiden står still just nu för att det är 9 dagar kvar tills jag åker hem.
Det blir ju inte bättre av att mamma ringer och frågar mig var vi brukar ha vissa julsaker eller skickar mms hur juligt det är hemma.

En viss liten dam vid namn Alexandra Björk är här hos mig och förgyller min lördagskväll!
Vi lyssnar och på The Ark och gråter en skvätt över att de ska lägga ner!

Kul att jag ska skriva detta inlägget en dag när jag verkligen ser ut som fan...
Eftersom jag ska städa idag så har jag på mig mjukisbyxor (med leggings under så jag håller värmen) och så har jag långarmat och tjocktröja! På fötterna har jag dubbla sockar. Om det är kallt? JA! Fast tro det eller ej, det är hela 17 grader i huset för tillfället (varmt för att vara här!)

 

Tittade precis på julkalendern och käkade frukost. Så himla mysigt! Årets julkalender tycker jag är riktigt bra - förstårs inte lika bra som mysteriet på greveholm, sunes jul eller pelle svanslös. Men ändå vääldigt bra!

Om två veckor är jag hemma i Hjortsberga! Då ska jag baka julgodis och städa för att sen på kvällen åka till Leijons och käka julbord som har blivit en tradition! Myyyyyyyys :) För två veckor (och en dag) kom Annamia och Sofie - fatta vad fort tiden går! Love it!

 

Jag skulle inte kalla mig själv religiös eller troende. Men jag accepterar och respekterar att andra är det. Religion har nog i många fall räddat många människor. Samtidigt som jag tror att det stjälpt många människor - iom alla krig. Tänk om alla bara hade kunnat acceptera varandra, vad enkelt det hade varit.

Som kvinna kan jag känna att vissa religioner är väldigt orättvisa. För orättvisa för att vara sanna. Eller jag vet inte, kanske blandar jag ihop religion med kultur? Kan bara inte tro att vissa människor kan styra och bestämma över andra pga deras kön och ålder. Tex att de äldre männen säljer bort sina småflickor. Vill inte tro att Gud, eller vem det nu är, gör en så orättvis värld.

Nu känner jag att det blev väldigt djupt och invecklat......

Verkligen ett svårt ämne idag. Finns ju så många ögonblick att berätta om! Men ska man ta glada eller ledsna ögonblick? Tar ett skräckblandat och lyckligt ögonblick.

Det är den 9 juni 2009 och jag har väntat på denna dagen sen jag började skolan. Studenten. Förväntningarna va höga och alla möjliga förberedelser hade gjorts. Balen va avklarad och likaså alla prov/betygsättningar men också skattjakten. Det hade varit så mycket stress innan så man hade liksom inte riktigt varken fattat eller hunnit tänka på vad som händer sen. Och det är minuten innan min klass ska springa ut, när alla stod och trängdes i cafeterian som jag fattade att det skulle vara sista gången jag var på skolan. Sista gången jag träffade vissa av dessa personerna. Det var skräckblandad förtjusning! Jag blev livrädd och lycklig på samma gång. När jag väl sprang ut så blev jag så tagen att jag tappade andan. What a feeling!

Detta är ett inlägg jag fasar inför att skriva. Jag har så många fina vänner, så jag vet inte vem av de jag ska välja att skriva om. Känns väldigt orättvist att bara skriva om en person. Plus att det känns lite som att jag har ett liv före och efter jag åkte till London.

Min allra bästa vän är självklart den som stått ut med mig genom alla dessa tonårsår/problem och också alltid har accepterat mig för den jag är - Oliver. Men jag vet inte riktigt om det räknas eftersom han är min pojkvän.

En vän hemifrån som jag vet alltid kommer finnas för mig är älskade Jossan! Vi lärde känna varandra i ettan på gymnasiet då vi började i samma klass. Först brydde vi oss inte om varandra, sen gillade vi varandra, sen ogillade vi varandra, sen hatade vi varandra, sen älskade vi varandra - Ja, vad ska man säga? Tonåringar! Vi har varit med om så mycket tillsammans, som ni kanske förstår, på både gott och ont. Tyvärr blir det inte att vi pratar så ofta med varandra iom att jag är i London, men jag vet att hon alltid kommer finnas där för mig. Och jag hoppas att hon känner detsamma!

Den vännen jag just nu träffar som mest och har kommit mig nära inpå är Amanda. Vi träffas nästan dagligen och har lärt känna varandra på väldigt kort tid. Vi är väldigt lika på (skrämmande) många plan och har väldigt roligt ihop! Tänk om man kunde ha vetat det för 8 år sedan när vi träffades för första gången på högstadiet! Tyvärr har jag ingen bild som jag vill visa för allmänheten på oss två tillsammans...